Inte för att någon förväntar sig det, men skulle du av någon anledning känna att du har något, precis vad som helst, att förtälja skribenten bakom denna text, så kan han bli nådd via denna e-postadress: undergroundman.21c@hotmail.com. Men du har givetvis ingenting att säga, eller hur? Följdriktigt kommer du inte heller att höra av dig. Och skulle min identitet väl komma i dagens ljus förväntar jag mig höra än mindre från dig, förutsatt att det ens är möjligt att du kan göra en insats mindre än denna ingen alls.
När jag nu tänker på det så måste detta mindre än ingenting betyda, att detta fenomen av intighet, denna obefintliga men potentiella ordskatt som skulle kunna sväva mellan oss, är stadd i att långsamt omvandlas till ett negativt värde. Det negativa uppstår först sedan något har dragits ifrån. Men eftersom min text fortsätter sin irrande och osammanhängande vandring framåt, kan mitt ordförråd inte vara annat än intakt. Förlusten måste vara din. Din icke-handling slår tillbaka mot dig själv. Men skulden däremot, den är ofelbart min. Det är på grund av mig, i sanning orsakat av mig, som du nu tappas på ord.
Du borde avkräva mig en ursäkt. Givetvis en ursäkt för den olovliga stölden, men än viktigare för denna frihet och oförskämdhet jag tar mig; att uppta din värdefulla tid, det går ju inte för sig. Nej, låt mig rätta mig själv: för stölden av din värdefulla tid. Skribenten är givetvis inte något annat än en simpel tjuv. En moraliskt degenererad lågtstående brottsling. Det är ju bara det, att för varje rad som skrivs tynar dina ord och därmed också medlen att avkräva denna ursäkt, inte sant? Jag kan inte finna någon annan rimlig förklaring till varför jag aldrig lär höra något av dig. Det är inte det att du inte har något att säga, det är bara det att du inte är kapabel att säga det. Ballansen är bruten och intigheten förtär dig. Därför verkar det också som om det är upp till mig att ge dig ursäkten jag så rättmätigt är dig skylig. Det verkar vara min plikt och skyldighet som skribent.
Men tycker du verkligen inte att det är mycket att begära av en moraliskt lågtstående och degenererad brottsling? Därutöver ställer du också kravet på mig att jag, utan att ha haft någon som helst kontakt med dig, ska ha fullständig koll på dina precisa tankar innan de ens har dykt upp i ditt eget medvetande. Men jag tänker inte käbbla, jag ska ge dig vad du begär, mest för att lätta mitt eget samvete (och förmodligen ditt därtill). Så för att avsluta denna eländigt undflyende text som envisas med att gäcka oss alla ger jag dig min uppriktiga ursäkt. Jag är verkligen ledsen för alla besvär och olägenheter jag har orsakat dig. Snälla du, förlåt mig, jag ber dig!
Vid ett senare tillfälle blir det tvunget att skapa något slags forum till denna sida så att människor som fått utstå otillbörligt lidande i form av intellektuell regression och sedermera tagit allvarlig mental skada, får chansen att varna resten av världsbefolkningen att undvika denna sidas skändligheter och skribentens i övrigt så otäcka natur, så att detta elakartade virus för all framtid förhindras att någonsin få sprida farsoten vidare.
Även så, oavsett anledningen bakom, kommer forumet i sig självt att vara synnerligen meningslöst på grund av anledningarna beskrivna i föregående stycke. Det är mitt skrivande som förhindrar ditt deltagande i denna interaktion. Men skulle jag missta mig låt det då bli känt att… Nej! Återigen, låt mig få korrigera mig själv. Det är högst osannolikt att jag skulle ha fel angående vår interaktion men det följer ju inte nödvändigtvis att det samma därför skulle gälla alla de andra interaktioner du kan ha med andra från denna farsot fullt friska människor. Så skulle du av någon anledning känna att du har något, precis vad som helst, att förmedla och, inte för att någon förväntar sig det, fortfarande är kapabel till det, låt då världen höra din klagan…
