Välkommen
...till denna tvåspråkiga sida som innehåller texter, mestadels essäer, författade av en påstådd källarmänniska av idag. Här kan du läsa om denna man och hans tankar om så vitt skilda ämnen som poetik, kärlek, konvention, skådespeleri och introspektion.
Det hela är ett paradoxens poem, ett slags projekt för att komma till klarhet med tillvarons betingelser. Det är en förvisso olyckligt när två språk är satta att samsas om ett och samma utrymme, men det är förhoppningsvis en tillfällig lösning.
Eftersom svenska är skribents modersmål kommer även texterna att vara tillgängliga i sina svenska original. Den engelska översättningen hittar du överst i menyraden, den svenska därunder.
Inledande förord
Det hela är mycket märkligt. Under min studietid vid en mindre svensk högskola hade jag under tre år det stora privilegiet att få lära känna en ung man som jag ofta hade nöjet att få samspråka med. Han var min namne och blott 25 år föreföll han mig vara en förvisso skärpt men mycket introvert person. Prefekten för institutionen förespådde honom lysande framtidsutsikter i universitetsvärlden trots att han inte var den som stack ut från mängden. Han försökte tvärtom göra sitt bästa för att så obemärkt som möjligt smälta in. Men tyvärr så hindrade hans tillbakadragna natur honom från detta å det grövsta.
Under vårt första år på skolan föll han ofta in i en tystnad som många gånger gjorde omgivningen obekväm till mods, men jag såg allt mindre av denna ju längre tid som gick. I efterhand så har jag ofta funderat på om hans tendens att falla in i tystnad försvann i samma takt som våra slumpartade möten blev allt färre. Det känns som att han bytte en tystnad mot en annan.
De gånger vi sprang på varandra verkade han alltid glad över att se mig och hade inget emot att avvara sin tid åt att diskutera vad som än kom på tal. Det var alltid i eller utanför högskolebiblioteket vi råkades. Våra diskussioner halkade på något lustigt sätt alltid in på stora ämnen; historiesyn, filosofi, värderingar eller försök att definiera abstrakta enheter som exempelvis kärleken.
Jag är mer pessimistiskt lagd till människan som en tänkande varelse och han höll med mig om den sorgliga belägenhet hon försatt sig i. Men han var ändå en idealist som benhårt trodde på det goda inne i människan. Fastän kärlek ofta var ämnet för dagen delade han aldrig med sig av sina egna erfarenheter och över huvud taget verkade samtalen alltid sväva på abstrakta moln. Kanske var det därför jag kommer ihåg en gång då han faktiskt blev personlig och så där kusligt frånvarande sa: ”mitt liv är dikt - det är bara diktaren kan leva sitt verk”. Långt senare förstod jag att detta skulle vara den sista gången jag såg honom.
När jag en vecka senare fick ett stort och söndrat kuvert hem i brevlådan förstod jag vem det var ifrån. Jag blev inte förvånad av att i kuvertet finna ett drygt sextiotal i blyerts handskrivna ark, fullklottrade med anteckningar. Överst låg en lapp adresserat till mig där det helt kort och kryptiskt stod:
”Skulle jag av någon anledning förolyckas eller på annat sätt inte vara världen meddelbar, låt då detta bli mitt moraliska testamente. Men då jag anser mitt hjärta vara gott, vill jag inte dela ut elakheter och oegentligheter. Låt istället manuskriptet bli en läroskrift tillgänglig för dem som vill söka att förstå och dem som letar efter det goda i människan. Låt detta bli dem en lärdom, bot och förlåtelse. En gång försökte jag förklara... Jag misslyckades. Det här är mitt misslyckande.”
Varje sida innehöll, fastän fullständigt odisponerat, funderingar som skulle kunna klassas som dagboksanteckningar. Men inga datum var utsatta. Det fanns för övrigt ingen som helst plats för det eftersom om sidans linjerade rader tagit slut fortsatte texten där skribenten ansett att han kunde klämma in aningen lite mer text, antingen detta blev på diagonalen, i periferin eller någon annanstans där arket fortfarande var fritt från blyertsklotter.
Bladen låg lösa men jag anar att han hade ordnat dem i någon slags följd. Kanske kronologisk. Jag tyckte mig urskilja en viss utveckling i tankarna, ett annalkande idékomplex. Aforismer, dikter, litterära episoder och funderingar med filosofiska ansatser avlöste varandra huller om buller. Personligen skulle jag vilja stryka vissa juvenila yttringar och episoder men jag antar att varje utveckling har sin begynnelse i det infantila. Vad hans avsikt var vet jag inte, men jag får en känsla att det var något han ville förmedla snarare än att bara terapeutiskt skriva av sig.
Någon månad efter att manuskriptet kommit mig tillhanda försökte jag nå honom. Men hur jag än gjorde kunde jag aldrig finna det minsta spår av honom. Jag satt många dagar i skolans bibliotek i hopp om att han skulle uppenbara sig där. Jag frågade förgäves hans lektorer som dock inte hört något från honom. Jag ringde till nummerupplysningen men lyckades därigenom aldrig lokalisera honom eftersom efternamnet var mig lika okänt som allt annat om hans bakgrund. Det var nästan som om han aldrig hade existerat. Än idag undrar jag vad som har blivit av honom. Mitt sista minne av honom är då vi sade adjö till varandra i högskolebiblioteket och han långsamt försvann ut i den snötunga decemberdimman. Medan han vandrade bortåt uppför en kulle, ropade jag högt efter honom och frågade varthän hans vägar bar och han svarade lite lågmält över axeln utan att vända sig om, nästan som om han talade till sig själv: ”hem”.
Det som härefter följer är inte mina ord utan hans.
/WEBMASTER
