Bara för att röja de irriterande men ofrånkomliga frågorna ur vägen, blir jag tvungen att göra vad jag under inga omständigheter kommer medge att jag gjort. Dina frågor är av enklaste natur. Du undrar vem jag är, hur gammal jag är och varifrån jag kommer. Men låt oss vara ärliga ett ögonblick. Vad du verkligen vill veta är hur jag ser ut, inte sant? Du vill ha bild som kan bekräfta om all vidare ansträngning är mödan värd. Men den en enda bild denna sida tillhandahåller är mental, och jag är inte så säker på att den bild jag kommer att ge är den du hade i åtanke. Men för att börja med de lättare av dina frågor så är undertecknad vid detta tillfälle 30 år gammal, bor, som språket kanske avslöjar, i landet Sverige, i den södra delen av riket för att vara mer precis.
Jag har nu sanningsskyldigt besvarat dina frågor. Men även om du säkerligen inte känner dig fullt tillfreds med svaren som har erhållits (inte kan jag hjälpa att du inte är kompetent nog att ställa väsentliga frågor), låt oss istället fortsätta djupare in i självmotsägelsernas boning. Och tro för all del inte att du är kapabel att lura dig till någon som helst information om något så simpelt som min ålder, mitt kön eller var jag bor. Något sådant kommer helt enkelt inte att ske. Jag är en sannskyldig man... Nä, jag ljuger givetvis.
Låt mig nu ta mig an den svårare av dina frågor. Vem jag är. Jag har under en längre tid ställt den frågan. Omgivningen har inte heller förskonats. Hur lyder då svaren som erhållits? Tja, de kan egentligen sammanfattas till ett enda: ”Vem bryr sig?” Onekligen verkar vara så, att det inte är någon som bryr sig, som om alla ger blanka fan i både frågan och frågeställaren. Ändå kan ingen påstå att personen som yttrat frågan är av det fulare slaget. Han är inte på något sätt fysiskt eller psykiskt vanställd. Han är inte hänvisad till att vistas på botten av samhället och tillhör varken de kriminella eller någon annan marginaliserad eller samhälleligt utstött grupp. Så varför denna nonchalanta likgiltighet? I försöken att reda ut anledningen till denna outgrundliga omständighet, finner jag mig själv vistandes i ett mänskligt ödelandskap, gömd och glömd någonstans nere i en avkrokarnas källarhåla, ett annat slags källarhål.
Så jag skriver för ingen annan än mig själv. Men jag behöver ändå lätta bördorna från mina axlar. Och i ärlighetens namn blir jag då tvungen att redogöra för hur jag själv använder den mest motbjudande av motbjudande fraser. Skulle jag av en händelse få någon av dessa dina konventionella frågor, skulle jag, så som ni alla så vederbörligt har lärt mig, helt enkelt svara med frasen som konvenansen kräver: ”vem bryr sig?”. Inte på grund av orsaken du tror och håller för sanning, för det gör jag.
Konventionen kräver vinnare och förlorare i alla livets situationer. Den kräver att frågorna ställs och den kräver att denna nonchalans etableras, men aldrig att två individer går intakta ur ett möte. Under rådande omständigheter kan en ärlig och sann gemenskap människor emellan inte uppnås. Jag har ingen möjlighet att segra över den förefintliga världen men jag kan föregå utgången. Sålunda svarar jag med samma nonchalans i ord, som föregående talare, följande samma konvention, ännu inte har fått chans att yttra men ändå är så angelägen att ge uttryck för. Du tror att vinnaren är utsedd? Så fel du har. I detta dåraktiga spel är min vinst omöjliggjord. Uppgiften är mig omöjlig. Du undrar varför? Därför att skillnaden i din anmärkning och min är att jag faktiskt bryr mig men Du så uppenbart inte gör det. Därför måste jag också ta på mig skammen för denna utgång. Och inte bara min, det är en börda jag kan bära, nej därtill är jag tvingad att bära din därjämte. Nå, låt gå för det då. Vem bryr sig?
Hela projektet är högst ironiskt. Så som det är att vädja till andra medvetanden efter acceptans när inga andra än du själv är närvarande, att försöka undvika ytlighet där bara yta existerar eller att vädja efter kärlek genom att göra sig själv till åtlöje. Bara i det senare av fallen finns något hopp om möjlig framgång. Hållande kärleken, paradoxal som den är, som mänsklighetens sista hopp, kan jag fortsätta min ironi. Men med kärleken, som i sanning torde vara det innersta i människan, varför inte bara hoppa över alla dessa konvenansens hinder och gå direkt till denna kärna? För där det vanligtvis tar åtskilliga år att förstå tomheten bakom skalet, torde jag väl vid detta laget redan ha skingrat de oönskade och bara det och de intressanta kvarstår. Kanske kan det inre bli nått av det inre, det yttre förutan, fortfarande kvar på ytan men tillsammans i djupet. Jo, jag vet vad du tänker när du läser mina ord. ”Nonsens, allt är bara nonsens.” Och du har givetvis helt rätt, men ändå…
Vaddå för projekt? Jag är inte säker men tror att det är processen att frigöra en föraning, en tanke eller känsla, förmodligen båda; att försöka reda ut det hela såsom man gör med ett tilltrasslat nystan. Men vad för en föraning? Jag vet inte, men gissar den om livet självt. Det finns någonting i eller om detta liv som helt enkelt inte stämmer. Samma föraning förkunnar det som skulle kunna vara men som fram till denna tidpunkt ännu inte är. I mina ansträngningar att få pusslet att stämma, kommer jag till inte till någon annan slutsats än att formen för detta projekt, bara kan vara den skrivna textens.
Även om jag inte är en författare, som mest en skribent, gör jag det till min främsta angelägenhet att fullkomliga det som jag misstänker inte kan fullkomligas; att omvandla de vitt skilda fragmenten till en fullständig helhet. Men rymderna däremellan är överväldigande och min sikt i högsta grad begränsad. För att öka mina chanser ska jag övergå till språket jag behärskar bäst. Jag skulle just till att säga, vilken tur för dig, men så förstår jag att projektet inte är ämnat för dina ögon. Inte för att jag förbjuder din läsning, inte alls. Nej, anledningen är konsekvensen av dina egna val såsom de manifesterar sig i den så motbjudande och nonchalanta anmärkning du är i kast med att slänga ur dig. I det att du skakar på axlarna och förbereder dig att vända mig ryggen, suckar du högt: ”vem bryr sig”.
