Låt mig, om så bara för ett ögonblick, få bryta tystnaden och kliva upp ur underjorden. Jag är en tjuv, jag tillstår det öppet. Jag stjäl ord som inte tillhör mig. Jag stjäl för jag inga egna har. Du gör detsamma men det tycks inte röra dig det minsta. I det att du lyckats övertyga dig själv att du i oskatt skick utan synbar åverkan returnerar vad som egenmäktigt använts, kanske du hellre betraktar din gärning som lån. Jag betvivlar inte din oskuld i denna fråga men en sådan övertygelse har jag emellertid inte lyckats nå. Samma övertygelsens samvetsfrid har inte kunnat lägga sig till ro i mitt sinne.
Mitt samvete förkunnar att varje språkbrukare måste vara en tjuv. Men är jag då inte en kriminell av de mindre måtten? Jag skulle ju till exempel aldrig ta ord som ”konsolidering” eller "incitament" i min mun. Sådana värdefulla skatter skulle jag aldrig ens kunna drömma om att lägga beslag på. Är inte detta ett bevis på det relativt oskyldiga och synnerligen obetydliga i mitt brott? Sannerligen inte! Min gärning är långt mer lömsk och moraliskt genomrutten än vad som låter sig skina igenom. Det är inte så att jag blott och bart sätter mig emot i trots, inte så att jag olovligt bryter mot lagar och regler. Nej, det är än värre. Jag tror mig dessutom vara mäktig att kringgå dem, jag tror mig stå över dem. Hybris! ropar gudarna. Nå, låt dem skräna.
I denna värld finns det inte längre någon som är i stånd att välja eller avstå ifrån sin kriminella bana. Den ligger där som en ränna, frestar kulan med sin sluttning att ge efter. För dem utanför denna stupränna lycksaligt födda har ord som exempelvis ”tvätt” blivit så nedsmutsade att de fått motsatt betydning. Den som tror sig tvätta rent, smutsar istället ner, begår en brottets handling. Men även om jag vet att du är en än mycket värre och nedrigare tjuv än jag, är mitt samvete ändå stort (givetvis är detta inte något annat än en brottslings sarkastiska ironi). Därför stjäl jag bara i små portioner men ser till att förvalta mitt byte så att det växer sig stort och kraftigt.
Styggelsen i mitt brott är inte handlingen, det är syftet. Och i syftet är jag den uslaste av terrorister. Under förevändningen att jag tvättar orden rena (men vi vet ju alla vad det innebär) har jag skapat mig mina egna semantiska legoknektar som jag ger i uppdrag att infiltrera fiendeland. Deras uppdrag är många och varierande men vi två har ännu inte blivit så pass förtroliga med varandra att jag kan avslöja hur de opererar eller vad för mål de slutgiltigt har. Du kan alltjämt vara en angivare och eftersom jag nyss har stigit upp ur underjorden, skådat de öppna vidderna och börjat vänja mig vid friheten, har jag ingen önskan att åter bli den berövad.
Jag stjäl för att tjäna mitt uppehälle, inte ekonomiskt utan existentiellt. Jag stjäl för jag inget eget har. Men detta innebär att alla de ord jag omger mig med, inte är mina och kan således inte heller beskriva vem jag är. Utan eget språk och egna ord tillhör min identitet någon annan. Vems kan jag då vara? Till vad skall jag fogas tillhörig? Frågorna fräter mitt redan bräckliga sinne sönder och samman. Kanske är det bästa ändå att åter smyga tillbaka ner till min mörka och tysta källarhåla.
