Jag är en sjuk människa … Jag är en ond människa. En frånstötande människa. Jag tror det är i levern sjukdomen sitter. Fast förresten begriper jag mig inte ett dugg på min sjukdom och vet egentligen inte alls vad det är som gör ont.
Så börjar Fjodor Dostojevskij sin lite udda roman Anteckningar från källarhålet i Ulla Rosens svenska översättningen från 1985. (Bokförlaget Atlantis, 2004) Att jag tar upp detta verk ska inte ses som ett skrivandes pliktskyldiga redovisning av inspirationskälla och tankemässig utgångspunkt, utan tjänar snarare som en kontextuell referenspunkt för läsaren att förhålla sig till. Kanske blir texterna av en påstådd källarmänniska av idag aningen mer begripliga mot bakgrund av den ursprunglige källarmänniskans tankar. Därtill är det också viktigt att förklara hur termen "källarmänniska" har sin upprinnelse i denna år 1864 utgivna skrift och att redovisa de tankekomplex som är häri inneboende.
I jämförelse med de tegelstenar till böcker som denne store ryske författare lyckats producera är Anteckningar från källarhålet till omfånget en tämligen tunn sak. Sidantalet sträcker sig bara strax över 150 sidor. Däremot är det bedrägligt att tro att innehållet för den sakens skull skulle vara enklare och mindre djuptsinnigt. Det är det ingalunda. Tvärtom är det en väldigt intellektuellt böljande text. I form och språk utforskas och prövas många av de element vi så godtroget har vant oss vid i vår automatiserade läsning av romaner.
En av de saker som gör romanen svårforcerad är ett envetet användande av vad som kan kallas negationens logik. Gång på gång negerar berättarjaget vad han tidigare sagt och säger fortsättningsvis konstant emot sig själv. Men på något lustigt och paradoxalt sätt får han ändå resonemangen att gå ihop. Detta strategiska grepp sker i den första av de två delarna, delen som också är mest utmanande och intressanta läsningen. Denna dels innehåll, under formen av en enda lång monolog, är ett stycke intellektuell krigföring mot ett samhällsideal enbart upprättat kring sannolikhetslära och antagandet om den enbart rationellt styrda människan. Mot detta protesterar källarmannen, protagonisten i Anteckningar: ”Ack mitt herrskap, vad blir det för sorts egen vilja när tabeller och aritmetik kommer med i spelet, när det enda som gäller är att två gånger två är lika med fyra? Två gånger två blir även utan min vilja fyra. Och det kallar ni fri vilja?” (s. 9)
Den avväpnade fria viljan försöker bakom det rationella göra sig hörd bland detta matematiskt kalkylerade sanningsbrus: ”Jag kan gå med på att två gånger två är fyra är utomordentligt och lovvärt, men om man nu ändå ska lovprisa så kan två gånger två är fem ibland vara något synnerligen trevligt!”(s. 47) I detta blir formspråket med negationerna kongenialt med källarmannens invändning. Negationernas logik får dessutom verkan av att bli ett medel till att väcka en intellektuellt slumrande läsare som i blind tro förlitar sig på en rationell följdriktighet. Textens retoriska konstruktion, ett imiterande av logikens, där två på varandra följande premisser förväntas resultera i en slutsats, motarbetas här konstant. Textens automatik tvingas med nyttjandet av negationerna till kapitulation och antagandet om människans rationalitet har fått sig en rejäl törn. Därför kan källarmannen också ogenerat låta uttalande som andra skulle ha strukit få stå kvar och istället (om än inom parentes) erkänna sitt misstag: ”(Det där var ett dåligt skämt, men jag tänker inte stryka ut det. När jag skrev det trodde jag att det skulle låta mycket vitsigt, men fast jag nu själv inser att jag bara helt simpelt ville göra mig märkvärdigare än jag är så låter jag det med berått mod stå kvar!)” (s. 9,10)
Hur kommer det sig då att källarmannen beskriver sig själv som en sjuk, ond och frånstötande människa? Mitt ibland alla lögner, paradoxer och självmotsägelser finns en möjlig ledtråd: ”Hur som helst så är jag fast övertygad om att inte bara en mycket högt utvecklad medvetenhet utan till och med all medvetenhet i sig är en sjukdom” (s. 13) Istället för att som furst Mysjkin, som dyker upp senare i Dostojevskijs författarskap, blotta det dåraktiga i omgivningen genom att leva och alltigenom uppvisa det godas exemplum och därmed också låta sig bli förnedrad i hopp om att väcka medlidande, står källarmannen som dettas goda ideals motsats. Källarmänniskan är antihjälten; han väljer den mörka ensamheten i sitt källartillhåll framför att medverka i ett falskspel som envetet försöker hävda den fullständiga rationaliteten, friheten och jämlikheten men likväl vuxit sig fast i den rationella ofrihetens kastväsende. Han är uppgiven och i det närmaste likgiltig inför den kollektiva dårskapen som omger honom, mycket väl medveten om att det häribland snarare är han som är att anses som dåren. Men han anammar och välkomnar denna utifrån komna ståndpunkt. Han räds inte för vad han är och han ursäktar sig inte. Därför kan han hävda sin sjukdom, sin ondska och medge sig vara frånstötande.
I den andra delen av romanen som till formen övergår till en mer konventionell prosa, får källarmannens syn på sig själv och omvärlden sin konkretisering. Bland annat i återgivandet av en viss episod som tjugo år senare fortsätter att plåga källarmannens minne. Häri framstår han under inga omständigheter som en sympatisk person. I denna episod skildras hur källarmannen i rent trots inbjuder sig själv till att närvara vid ett avsked till en bekant. Han hyser egentligen inget annat än förakt inför det samlade sällskapet och råd med en sådan utlevelse har han då rakt inte. Likväl dras han motvilligt och mot bättre vetande till tilldragelsen och det hela urartar till att bli en förödande och otroligt pinsam upplevelse som vem som helst förutom denna källarmänniska skulle ha gjort vad som helst för att förtränga ur minnet. Men inte källarmannen. Han vältrar sig istället i lidandet, i skammen och i vanäran.
Varför stannar källarmannen kvar i sin källarhålla, självmant utelåst från omvärlden, vältrande sig i lidande, skam och vanära? Psykologiska motiv åsidosatta så gör han det som en manifestation över den fria och självständiga viljan! För ”lidande är ju att tvivla, att förneka” och ”lidandet – det är ju roten och upphovet till ett medvetet tänkande”. Och detta menar källarmannen är ”oändlig mycket värdefullare än två gånger två”. (s. 48) ”Kontentan av det hela, mitt herrskap, blir att det är bäst att inte göra någonting! Bäst är den medvetna overksamheten! Så leve källarhålet!” Men detta uttalande följs omedelbart av ett medgivande. Återigen ljuger han, ”lika säkert som att två gånger två är fyra” är källarhålet inte det bästa alternativet utan ”något annat, något helt annat, något som jag längtar mig sjuk efter men som jag omöjligt kan finna. Åt helvete med källarhålet!” (s.52)
Men där källarmannen i Dostojevskijs tappning finner en fristad i sin källarhåla har källarmänniskan av idag inga sådana möjligheter. Ständigt övervakad, alltid rädd för avslöjandet finns det ingen ro, ingen vila, ingen reträtt. Dagens samhälle är allomfattande. Den enda tillflyktsort den moderna källarmänniskan kan nå är det egna inre. Bara där är han i full frihet att älska, leva och tänka såsom han är skapt. Han föddes med ett för stort samvete, med ett för stort medvetande. Det kan inte tillåtas.
Dostojevskijs källarman ser lidandet och den inre slitningen som roten och upphovet till ett medvetet tänkande, men jag är inte helt säker på det. Jag tenderar att hellre betrakta negationen och misslyckandet som principerna bakom det medvetna tänkandet. Eller nej, vad säger jag? Läsare ombedes att bortse från förgående uttalande; jag har säkerligen helt fel!
Är du intresserad av en djupare studie av Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet är dessa dessa länkar högt rekommenderade:
http://www.gradesaver.com/ClassicNotes/Titles/underground/
